Rebecka Lönnroth

Vilken roll tror du AI kan spela för att förbättra offentliga tjänster och samhällets funktioner?

Rebecka menar att AI kan spela en mycket betydelsefull och omfattande roll när det gäller att förbättra offentliga tjänster och hur samhället i stort fungerar. Hon påpekar att hon själv är expert på svensk offentlig förvaltning och därför ser tydligt hur AI kan stödja och effektivisera många av de administrativa och handläggningsorienterade processer som präglar denna verksamhet. Genom att automatisera delar av det omfattande dokument- och ärendehanteringsarbetet kan AI inte bara frigöra tid utan även höja kvaliteten på det som görs. Rebecka tycker att AI redan nu kan bidra till att förstärka vårdens precision och kapacitet genom att ge stöd till medicinska beslut och förbättra arbetsflöden. I kombination med mänsklig kompetens kan AI, enligt henne, göra stor skillnad och även hjälpa offentlig sektor att bättre möta medborgarnas behov. Hon tar särskilt upp skolan som ett exempel på hur AI kan skapa mer individanpassat stöd för elever med olika förutsättningar, så att var och en får mer skräddarsydd undervisning. Hon påpekar också att den generativa AI som blivit så uppmärksammad på sistone, exempelvis i form av textbearbetningsverktyg, bara är en bråkdel av vad som är möjligt och att offentlig sektor har ett betydligt bredare spektrum att utforska. Samtidigt understryker hon att vägen dit är lång eftersom implementering av AI i offentlig verksamhet är komplext och inte bara kräver teknisk utveckling utan också en förståelse för hur AI ska införas i praktiken.

Vilka är de största utmaningarna när det gäller att införa AI i offentlig sektor?

Rebecka menar att en av de mest uppenbara utmaningarna är kopplad till människorna i organisationen, framför allt förvaltningarnas ledningsnivå. Hon anser att mognaden när det gäller AI-frågor generellt är låg och att det därför kan vara svårt att ta kloka beslut om investeringar och organisatorisk förnyelse. Hon säger att offentlig sektor kommer behöva modiga ledare som vågar genomföra de ibland omfattande förändringar som följer av mer komplexa AI-lösningar, som exempelvis agenter som tar över en större del av processerna. När en sådan teknik införs kan det krävas omställning av arbetsmetoder, fördelning av roller och kompetensutveckling, och det kan upplevas som en rejäl utmaning i organisationer som kanske inte är vana vid så snabb teknikutveckling. Rebecka pekar också på det faktum att svensk offentlig sektor är uppdelad i många självstyrande kommuner och regioner, samt att det finns en stor mängd myndigheter med egna budgetar och ledningar. Det saknas enligt henne en gemensam infrastruktur för data, vilket gör det svårt att dela information på ett effektivt sätt mellan olika enheter. Hon tycker också att det juridiska landskapet, där till exempel regler om hur data får delas ofta är restriktivt, blir en bromskloss för innovation och för samordnade satsningar. Därtill understryker hon att Sverige inte har någon riktigt tydlig och sammanhållen nationell strategi för hur landet ska arbeta med och satsa på AI, vilket gör att varje enskild kommun eller myndighet fattar sina egna beslut. Hon menar att om det hade funnits starkare nationella riktlinjer hade man kanske lättare kunnat prioritera AI-investeringar. Offentlig upphandling är ytterligare en utmaning som Rebecka lyfter. Hon menar att lagen om offentlig upphandling finns av en god anledning men att den inte är anpassad för teknik som utvecklas så snabbt som AI gör. Hon förklarar att många offentliga organisationer inte vet vad de ska fråga efter eller hur de ska kravställa och att leverantörssidan frustreras av att upphandlingarna lyser med sin frånvaro. Det finns hopp om att flera aktörer skulle kunna gå samman och göra gemensamma upphandlingar för att skala bort dubbelarbete, men Rebecka anser att det är svårt att få till i praktiken.

Hur kan vi balansera innovation och etik när vi använder AI i offentlig verksamhet?

Rebecka tycker inte att etik och innovation behöver stå i ett motsatsförhållande, utan menar att det snarare handlar om att ha det etiska perspektivet med sig redan från början i alla projekt och beslut kring AI. Hon understryker att i offentlig sektor finns en särskild skyldighet att se till medborgarnas bästa och att upprätthålla demokratiska värden. Därför är vissa former av reglering, som AI Act, viktiga för att tydliggöra gränserna för vad som är acceptabelt och hur man bör tänka kring transparens, rättvisa och inkluderande perspektiv när man använder AI. Samtidigt är Rebecka medveten om att strikta regelverk också kan bromsa innovation, och hon tar GDPR som ett exempel på hur Sverige tolkade regelverket mer strikt än vissa andra länder. Hon anser att det är viktigt att hitta en rimlig tolkning som inte stoppar nyskapande lösningar men som fortfarande värnar om individers rättigheter och integritet. Hon förklarar också att vissa beslut – om de tas med AI-stöd – måste granskas för att säkerställa att ingen diskriminering eller partiskhet smyger sig in i beslutsunderlaget. Hennes bild är att det handlar om att våga testa AI-lösningar på ett ansvarsfullt sätt och att hela tiden väga nyttan mot riskerna. Om man genast inför etiska riktlinjer och ser till att människor i organisationen förstår varför detta behövs, behöver det i hennes ögon inte betyda en stor hämsko för utvecklingen, utan kan snarare göra den mer stabil och långsiktig.

Vilken roll tror du AI-styrning och regelverk kommer att spela i framtiden?

Rebecka anser att AI Act utan tvekan kommer att få stor betydelse för hur AI utvecklas och används inom offentlig sektor och samhället i stort. Däremot är hon försiktig med att sia om exakt hur, då mycket kommer att visa sig först när det praktiskt implementeras och när de första prövningarna sker. Hon menar att vi, med hänsyn till erfarenheterna av GDPR, kan se hur olika länder valt olika tolkningar och att även AI Act sannolikt kan tolkas mer eller mindre strikt. Ju hårdare tolkning, desto mer risk finns det för att innovation bromsas, men hon poängterar samtidigt att det är viktigt att en offentlig organisation faktiskt har klara ramar att förhålla sig till, så att man vet vilka risker man kan och inte kan ta. Hon nämner också att AI-kommissionens rapport och andra färdplaner har haft ett delvis utbildande syfte, eftersom många som inte jobbar med AI behöver få bättre överblick av vad tekniken kan innebära för samhället. Hon observerar att regeringen redan gett vissa myndigheter uppdrag baserade på förslag i den så kallade färdplanen, men hon konstaterar också att det finns kritik kring att dessa uppdrag inte täcker allt som behövs. Rebecka menar att det viktiga är att man fortsätter titta på hur regelverken kan stärka tillit och ansvar utan att helt försvåra utvecklingen av AI-lösningar som kan ge stora samhällsvinster. Hon betonar att vi alltid bör ha ett sunt förnuft och en etisk grundhållning när vi skapar och inför AI inom offentlig sektor, och hon tror att framtidens AI-styrning kommer formas mycket av hur väl vi lyckas balansera krav på säkerhet, integritet och transparens med en strävan efter innovation och effektivisering.

Hur kan vi skapa en hållbar och transparent AI-användning i offentlig sektor?

Rebecka belyser att hållbarhet kan förstås på flera olika sätt. När det gäller ekonomisk hållbarhet understryker hon att det vore rimligt om offentliga organisationer i större utsträckning kunde samverka när de använder eller utvecklar AI-lösningar, för att dela resurser och erfarenheter på ett mer effektivt sätt. När hon pratar om social hållbarhet lyfter hon att etiska perspektiv är avgörande, särskilt så att data och beslutsunderlag verkligen inkluderar hela befolkningen och inte missgynnar eller diskriminerar någon grupp. Hon tror att organisationer behöver fortsätta våga prova och utveckla nya AI-initiativ i mindre skala för att lära sig var det är mest meningsfullt att sätta in AI och var man kanske bör avstå. Hon nämner att det kan finnas områden där riskerna är för stora eller vinsterna för små, och där bör offentlig sektor vara försiktig. Hon betonar även den miljömässiga dimensionen av hållbarhet, där AI både kan vara ett redskap för att finna mer resurseffektiva lösningar och för att analysera komplexa klimat- och miljöfrågor, men där AI samtidigt kan vara energikrävande om man tränar stora modeller utan att tänka på hur de ska optimeras och drivas. För transparensfrågorna är Rebecka medveten om att det är oerhört komplext i praktiken. Hon menar att det kan bli nödvändigt att tydligt deklarera att AI används i vissa situationer, men att det kan vara orimligt att kräva att varje användning av AI måste rapporteras in i detalj. Därför uppfattar hon det som en viktig fråga att definiera var AI-beslut är känsliga och bör synas öppet för medborgare, samt var man med gott samvete kan använda AI som ett automatiserat stöd utan att bryta mot förtroendet. Hon tror att offentlig sektor måste hitta en rimlig avvägning, där man i vissa fall är väldigt noggrann med att informera om att AI är involverat medan man i andra lägen kan förlita sig på att tekniken bara är ett rutinmässigt komplement i verksamheten. Hon upprepar att de mest värdefulla insikterna kommer genom praktisk tillämpning, där organisationer helt enkelt måste våga innovera, pröva och utvärdera hur AI bäst används. Då blir det också lättare att utforma riktlinjer och styrdokument som skapar förtroende både hos medarbetare, beslutsfattare och allmänheten.