Kvinnor som leder

Analys av svaren

Kapitlet rymmer en klyfta som det inte försöker dölja. På den ena sidan står Ann-Charlotte Munkhammar med tre decenniers minne av kommentarer om en "liten och söt tjej" och en chef som motiverade ett nej med att en kollega "redan hade flickvän"; på den andra Elin Fritiofsson och Karin Hamberg Stén, som mest mött möjligheter och inte vill bygga sin berättelse kring förtryck. Att båda bilderna är sanna samtidigt är poängen. Det som binder rösterna samman är iakttagelsen att branschen fortfarande mäter värde i en smal teknisk nördighet och därmed underskattar affärsförståelse, kommunikation och de marknadsluckor som ingen sett — Elins ridsport blir hennes exempel, en hel värld som aldrig fick designas av människor som faktiskt rörde sig i den. Paulina Modlitba flyttar fokus från rekrytering till synlighet: kvinnorna finns, men de bjuds inte in som expertkällor. Clara Lin Hawking vill institutionalisera stödet, Elin litar mer på den organiska vägen via eget intresse — och den oenigheten är produktiv, inte ett problem. Det som kapitlet i sin helhet pekar mot är därför ingen rekryteringskampanj utan en omkalibrering: så länge spelreglerna — vem som får riskkapital, vem som bjuds till podden, vem som anses pondusfylld nog att leda — är gjorda för en homogen norm, är frågan om "fler kvinnor i tech" felställd.