Emma Bachner

Vilka är de största utmaningarna för kvinnor som vill ge sig in i STEM-fältet idag?

Emma framhåller att det fortfarande finns en mängd förutfattade meningar kring vad teknik och IT egentligen innebär och vad man kan arbeta med inom dessa områden. Hon menar att många, både kvinnor och män, ofta felaktigt tror att IT framför allt handlar om avancerad programmering eller komplicerade ingenjörsuppgifter, och att man som ny i branschen måste behärska alla detaljer från första stund. Enligt Emma skapar detta en stark osäkerhet, särskilt hos kvinnor som saknar förebilder att spegla sig i. Hon poängterar att den klassiska bilden av teknikyrken – tunga datorer, långa rader av kod, och en dominans av manliga kollegor med långvarig erfarenhet av att ”hacka” sedan tonåren – kan avskräcka många som skulle kunna passa utmärkt i dessa roller. Emma argumenterar att IT i dag snarare genomsyrar alla branscher och att en stor del av arbetet kan handla om att förstå verksamhetens behov, samarbeta tvärfunktionellt och utveckla lösningar som ligger nära människors faktiska vardag. Ett av problemen, enligt henne, är att den här bredden inte alltid lyfts fram i vare sig utbildningar eller rekryteringar. Dessutom har många kvinnor, redan i tidiga skolår, fått höra att de inte är ”rätt typ” för teknik, eller känt sig osäkra kring matematik och naturämnen, vilket gör att de tvekar att söka sig till universitetsutbildningar eller yrkeshögskolor med tydlig teknisk inriktning. Emma upplever att just bristen på tydliga, omväxlande exempel och förebilder gör att kvinnor inte ser vilka mängder av spännande roller som ryms i ”IT-fältet”, och att tekniken alltför ofta marknadsförs på ett sätt som gynnar dem som redan är inne i branschen.

Hur kan vi arbeta för att öka representationen och jämställdheten inom AI och STEM?

Här poängterar Emma att företagen har ett stort ansvar och att det inte räcker med fina ord om mångfald och inkludering i policyer. Hon anser att det krävs konkreta insatser, till exempel att man slutar erbjuda olika ingångslöner beroende på kön. Hon berättar om hur hon själv tidigt i karriären valde att lämna en arbetsgivare för att i stället gå till en annan, IBM, där det fanns en självklarhet i att alla nyutexaminerade fick samma ersättning när de började. En sådan åtgärd visar, enligt henne, att företaget förstår vikten av att skapa rättvisa förutsättningar redan från start. Emma talar dessutom om vikten av kontinuerlig utbildning i inkluderande arbete och om att ha ledare som faktiskt agerar när de ser orättvisor eller diskriminering på arbetsplatsen. Hon tycker också att man behöver vara ärlig med att representation inte bara ska vara en siffra eller procentmått – det ska handla om att kvinnor och andra underrepresenterade grupper verkligen ges inflytande och möjlighet att styra, forma och påverka utvecklingen av nya produkter och tjänster. Emma lyfter därtill att det inte räcker att luta sig mot samhällets lagar eller förhoppningar om ”automatisk” jämställdhet; istället måste företagen, högskolorna och organisationerna ta aktiv ställning och vara beredda att satsa resurser på att nå ut till de grupper som traditionellt inte lockas till teknik. Hon ser också ett behov av öppenhet för icke-traditionella utbildningsvägar, där personer med bakgrund i exempelvis ekonomi, inköp eller HR kan få chans att växla över till mer tekniska roller.

Vad inspirerade dig att engagera dig för jämställdhet inom teknik, och vad driver dig att fortsätta?

Emma beskriver hur hennes eget vägval var ganska slumpartat – hon valde naturvetenskaplig linje på gymnasiet mest för att hålla alla möjligheter öppna, trots att hon inte kände sig särskilt stark i matematik. När hon senare började på en utbildning i medieteknik var hon inte beredd på hur mycket programmering som faktiskt ingick, och hur många studenter redan hade stor erfarenhet av datorer. Hon upptäckte att hon själv knappt visste hur man öppnade kommandofönstret, medan en del av hennes manliga kursare kunde bygga hela nätverk hemma. Ändå såg hon att hon hade andra styrkor att bidra med, och att hon genom sin annorlunda bakgrund och brist på teknisk förhandsvana ställde frågor som kanske ingen annan funderade över. Detta fick henne att inse att det inte är nödvändigt att vara född med en passion för kod eller matte, utan att man kan lära sig längs vägen och använda sina unika perspektiv som en tillgång. I arbetslivet har hon ofta varit ensam kvinna i olika projektgrupper, vilket hon först upplevde som en utmaning men snabbt vände till en möjlighet. Hon menar att hon kunde sticka ut, ifrågasätta, och ge input som varken en homogen grupp av män eller någon annan i teamet kom på, just eftersom hon kom in som en ”annan röst”. Hon säger att denna känsla, av att faktiskt göra skillnad och bryta mönster, är det som får henne att fortsätta prata om jämställdhet. Hon menar också att man inte ska behöva bära hela ansvaret enskilt, men att varje person som vågar ta upp ämnet och ifrågasätta snedfördelningar hjälper till att skifta kulturen i rätt riktning.

Vilka insatser tror du har störst potential att inspirera unga kvinnor till en karriär inom STEM?

Emma är övertygad om att det behövs mer kraftfulla och ofta mer underhållande exempel på hur spännande och varierande en STEM-karriär kan vara. Hon jämför med sport- och musikbranschen, där mediedrevet gör att barn och unga tidigt kan drömma om att bli fotbollsproffs eller känd musiker. Inom teknik finns det många personer som lyckats fenomenalt – skapat framgångsrika startups, lett stora utvecklingsprojekt och till och med byggt upp egna företag som gör skillnad i världen – men hon upplever att dessa berättelser sällan når ut på ett sätt som är lätt för yngre att ta till sig. Emma skulle gärna se fler TV-program, sociala mediekanaler eller evenemang i stil med P3 Guld, fast inriktade på teknik och innovation. Det handlar inte bara om att lyfta det tekniska i sig, utan också om människorna bakom – deras drivkrafter, idéer och dagliga arbete. Hon menar att då skulle fler få upp ögonen för att en karriär inom STEM inte nödvändigtvis är en ”träig” eller ensidig bana, utan tvärtom kan vara en lekfull, kreativ och djupt meningsfull väg. Hon betonar också att kunskaper i exempelvis programmering går att kombinera med andra kompetenser, som ekonomi, design, psykologi eller projektledning, och att det ofta är i mötet mellan olika discipliner som innovation uppstår. Emma vill se mer spridning av sådana berättelser så att unga kvinnor (och även killar) förstår att man kan vara framgångsrik i teknik även om man inte ”nördat ner sig” i datorer sedan barnsben. Hon nämner även löneperspektivet som en möjlighet att locka fler – tekniska yrken kan i många fall vara väldigt lönsamma och generera en stabil inkomst, men det är sällan en aspekt man pratar om när man försöker locka fler kvinnor.

Hur ser du på framtiden för jämställdhet inom STEM och AI?

I den här frågan ger Emma uttryck för en viss dubbelhet. Hon erkänner att hon med tiden blivit lite mer cynisk, eftersom hon sett hur det ofta krävs kontinuerlig press för att behålla de framsteg som uppnåtts. Hon nämner exempel på hur antal kvinnor i bolagsstyrelser tenderar att sjunka så fort man tar bort någon form av övervakning eller krav. På samma sätt upplever hon att Sverige gärna vill se sig självt som ett föregångsland i jämställdhetsfrågor, men att man samtidigt lutat sig tillbaka och kanske inte inser att det går bakåt när man inte längre aktivt fokuserar på att ta nästa steg. Trots den cynismen har hon också en stark optimism, eftersom hon mött många människor och företag som vågar hålla fast vid inkluderingsarbetet, även i tider när omvärlden känns turbulent eller polariserad. Hon tar IBM som exempel på ett företag som historiskt legat före sin tid i inkluderingsfrågor och som fortsatt värderar jämlikhet och mångfald högt. Hon menar att sådana arbetsgivare visar att det är fullt möjligt att göra skillnad om man verkligen vill. Dessutom poängterar hon att ny teknik som AI och allt fler digitala produkter verkligen kräver olika perspektiv för att fungera för hela samhället. Om bara män i en viss ålder eller med en viss bakgrund utvecklar systemen, riskerar man att bygga in fördomar och begränsningar. Därför hoppas hon att efterfrågan på kvinnors kompetens – liksom andra marginaliserade gruppers kompetens – stiger i takt med att företagen inser att framtidens tekniska lösningar måste spegla en större mångfald av erfarenheter. Denna övertygelse ger henne hopp om att vi långsamt men säkert går mot en mer inkluderande framtid. Samtidigt påpekar hon att det inte sker av sig självt, utan kräver engagemang, både från beslutsfattare och från enskilda individer som vågar vara annorlunda, sätta ner foten och fortsätta driva på för verklig jämställdhet. Emma menar slutligen att den kombinationen – av företagens långsiktiga strategier, politikers eventuella stöd, och individers eget engagemang – kan bana väg för en bättre framtid i STEM och AI.