Ulrika Sultan

Vilka är de största utmaningarna för kvinnor som vill ge sig in i STEM-fältet idag?

Ulrika menar att utmaningarna för kvinnor som vill in i STEM (det vill säga naturvetenskap, teknik, ingenjörsvetenskap och matematik) inte uppstår över en natt, utan är resultatet av ett komplext nät av förväntningar från samhället. Hon beskriver hur redan små barn får höra att matematik är svårt eller att teknik kräver att man är en viss typ av person. Hon talar också om hur vuxna ofta, utan att tänka på det, skickar signaler som får flickor att känna att de inte riktigt passar i den ”tekniska världen”. Det kan vara så enkelt som att en förälder eller lärare säger ”Jag är inte så teknisk” eller ”Tekniken är lite knepig, den kanske inte är för alla” i närheten av barnen. Ulrika ser det som att vi alla, ett kollektivt ”vi”, bidrar till att bygga upp osynliga barriärer. De behöver inte vara aggressiva eller öppet dömande, men de är ständigt närvarande och gör att flickor gång på gång hör en undertext av ”Är det här verkligen något för dig?”

Det börjar i förskolan, säger hon, där pojkar och flickor ofta behandlas olika i leken. Flickorna kan uppmuntras att gå till ateljén för att måla och pyssla, medan pojkarna kanske lockas in i byggrummet för att testa lego, klossar och andra mer ”tekniska” prylar. Hon framhåller att det inte är bristen på intresse eller kompetens som är problemet, utan att de subtila förväntningarna förmedlar att tekniken ska älskas djupt för att man ska ”förtjäna” den. Flickor som bara är nyfikna och gillar tanken på att lösa problem kanske drar sig tillbaka för att de tror att de inte brinner tillräckligt mycket. Allt detta gör att många flickor börjar se teknik och matematik som något som inte riktigt är ämnat för dem, trots att de mycket väl kan tycka det är både roligt och spännande.

Ulrika beskriver vidare hur man bär med sig det här genom skolåren, där lärare och föräldrar omedvetet bekräftar mönstret. I vissa klassrum får pojkar korta tillsägelser som ”Sluta!” eller ”Stopp!” när de stimmar runt, medan flickor bemöts med längre diskussioner om känslor och konsekvenser. Skillnaderna gör att flickor tränas i att reflektera, prata och kanske också tänka mer mjukt och omhändertagande, medan pojkar får en annan uppsättning förväntningar. Hon tycker inte att det ena är bättre än det andra, men att resultatet kan bli att pojkarna får en självklar tillgång till teknikrummet och flickorna får signaler om att deras plats är någon annanstans.

Hur kan vi arbeta för att öka representationen och jämställdheten inom AI och STEM?

Ulrika menar att man bör börja med att se var det faktiskt finns en brist på kvinnor. Hon lyfter att det inte är ont om kvinnor i alla naturvetenskapliga fält. Inom biologi, miljövetenskap, arkitektur och liknande områden är situationen snarare den motsatta: där examineras ofta fler kvinnor än män. Därför, säger hon, måste man göra mer precisa analyser. Om det till exempel behövs fler maskiningenjörer eller elektrotekniker så kanske rekryteringsproblemet blir tydligt just där. Då bör man fråga sig varför det är viktigt att få fler kvinnor i just de fälten. Handlar det bara om att fylla upp tjänster, eller är det också ett djupare demokratiskt problem när viktiga tekniska lösningar främst formas av mäns erfarenheter?

När det gäller AI ser hon en tydlig demokratiutmaning. Hon beskriver hur en stor del av den data som matar algoritmerna historiskt har samlats in av män eller ur sammanhang där män är normen. Då tränas systemen på snedfördelad information som i sin tur kan diskriminera mot olika grupper. Hon ger exempel på hur ansiktsigenkänningssystem har svårare att läsa av mörk hy eller hur Zoom tidigare kunde få svarta personer att ”smälta in” i bakgrunden, och hur bildgenereringstjänster ofta gör kvinnor mer sexualiserade än män. Eftersom AI används till allt från medicinsk diagnostik till övervakning och bildsök, menar hon att det spelar en avgörande roll vem som faktiskt bygger och tränar algoritmerna. Hon understryker att mångfald skapar bättre system för alla.

Hon anser även att företag behöver fundera på sitt eget syfte: vill de anställa fler kvinnor bara för att öka siffrorna eller för att de genuint vill ta vara på olika kompetenser? Hon tror att många företag inser hur viktigt det är för ekonomisk och social hållbarhet att ha olika hjärnor och bakgrunder på plats. Men hon påminner om att det kräver mod att ändra arbetssättet, inte bara sätta upp ett bord på en mässa och säga ”Hej, kom och jobba här om du är tjej.” Det måste finnas en djupare förståelse för varför fler perspektiv behövs, annars blir det lätt en kosmetisk åtgärd utan verklig effekt.

Vad inspirerade dig att engagera dig för jämställdhet inom teknik, och vad driver dig att fortsätta?

Ulrika berättar att det fanns ett tydligt ögonblick under hennes lärarutbildning som förändrade hennes syn på sin egen tekniska förmåga. Hon gick en teknik-kurs som egentligen inte ingick i lärarprogrammet, där en lärare vid namn Gion såg hennes fallenhet och sa att hon var ”teknisk”. Hon hade hela sitt liv trott att hon bara var kreativ: hon lagade tv-apparater, satte i nya kontakter, bytte säkringar och sydde egna kläder, men orden runt henne handlade alltid om skapande snarare än ingenjörskap. Hon förklarar att just det där att en person pekade på henne och använde ordet ”teknisk” blev en sorts väckarklocka. Hon märkte det tydligt när hon själv var ny lärare och råkade reproducera samma mönster hos sina elever, särskilt flickorna, genom att kalla dem kreativa istället för tekniska.

Hon minns en situation där hennes sexåringar byggde egna innovationer, bland annat en ”automatisk blomplockare”, och hon kände att barnen var oerhört uppfinningsrika. Men om hon bara pratade om deras kreativitet istället för deras tekniska förmåga, riskerade hon att gömma undan en viktig del av deras självbild. Det var då hon började säga ”God morgon, ingenjör Karlsson” till barnen och beskriva deras arbete som tekniskt. Där och då föddes insikten att språket verkligen spelar roll, och det blev starten på hennes senare forskning. När hon fördjupade sig vetenskapligt i ämnet såg hon hur mycket av forskningen kring flickor och teknik bygger på en bild av att flickor är ointresserade. Hon ifrågasatte om det verkligen stämde eller om man kanske ställer frågorna på fel sätt. Hennes drivkraft kommer just ur övertygelsen att mängder av barn, av alla kön, har en stor teknisk potential som de inte får höra talas om. Hon vill sprida den insikten och visa hur viktigt det är att ge unga människor kunskap och självförtroende nog att själva avgöra om de vill engagera sig i teknik.

Vilka insatser tror du har störst potential att inspirera unga kvinnor till en karriär inom STEM?

Ulrika lyfter fram skolan som en oerhört viktig arena eftersom alla barn passerar den. Hon säger att det redan finns mycket bra undervisning men att lärarna behöver bättre förutsättningar: mer resurser, mer tid, mer kunskap om hur man faktiskt kan synliggöra teknikintresset hos flickor (och pojkar) på ett naturligt sätt. Hon varnar för att tro att enstaka jippon eller inspirationsdagar i sig kan förändra attityder. Istället talar hon om långsiktiga relationer, där företag till exempel ”adopterar” en lokal skola eller en specifik lärare och verkligen bygger upp ett partnerskap. Hon tror också mycket på att bjuda in barn och unga att prova på teknik i praktiken, gärna flera gånger och på olika sätt, så att man upptäcker att teknik inte bara är skruvar och muttrar eller avancerad matematik, utan också innefattar design, samarbeten, problemlösning och ibland hållbarhetsfrågor.

Hon tar upp hur så kallade ”kvinnliga förebilder” ofta lyfts fram som en standardlösning. Visst kan det vara bra att se kvinnor som redan har lyckats, men om det stannar vid att ett företag skickar ut ett par kvinnor som står bakom ett bord och berättar om sin yrkesroll räcker det inte alltid långt. Ulrika tycker det är mer effektivt om ungdomarna får se hur olika personers vardag ser ut, oavsett kön, och också märker att företagen värdesätter en blandning av kompetenser. Precis som hon säger att vi inte bara behöver ”hårda” tekniker som älskar att nörda ner sig, utan också personer som har ett större samhällsintresse eller som är duktiga på kommunikation och design. Det är en bred ”vi”-känsla hon är ute efter, så att fler märker att de faktiskt har en plats, även om de inte känner sig traditionellt ”tekniska”.

Hur ser du på framtiden för jämställdhet inom STEM och AI?

Ulrika säger att hon måste tro att framtiden blir bättre, men att det förmodligen inte kommer landa i exakta 50-50-fördelningar i alla fält. Olika discipliner lockar människor på olika sätt, och det behöver inte vara ett problem i sig. Det viktiga är att ingen som har ett intresse eller en fallenhet för teknik känner sig avvisad. Hon nämner att hon aldrig hört en man säga ”vi vill inte ha kvinnor här”, men desto oftare mött kvinnor som funderar på om det ens är möjligt för dem. Hon uppfattar det som att de osynliga barriärerna sitter djupt, men att samtalet om AI:s bias har satt ljuset på varför mångfald är nödvändigt. Hon tar exemplet med bildgenerering där kvinnofigurer ofta automatiskt sexualiseras, eller tidigare missar inom ansiktsigenkänning, som tydliga tecken på att tekniken inte är neutral.

Hon beskriver också att AI egentligen kan vara ett verktyg för att blotta fördomar. När en algoritm ”felar” genom att återge felaktiga bilder eller missgynna personer med viss hudfärg, kan det synliggöra brister i vårt sätt att samla data och konstruera system. Just därför ser hon att fler människor kommer få upp ögonen för att AI-utvecklingens framtid kräver flera röster. Hon märker hos sina studenter att de ofta blir upprörda när de förstår hur data är snedfördelad och vill göra något åt det. För Ulrika är det just i upprördheten som man kan ana förändring och framtidshopp: när man blir medveten om vad som står på spel, blir man också motiverad att förändra.

Hon poängterar att det kan ta lång tid att ändra samhällets förväntningar och strukturer. Men hon tror på idén att många små steg, i skolan, hos företag, på universitet, i museer, science centers och även i hemmen, tillsammans kan bygga en ny kultur. Varje gång ett barn bemöts med orden ”du är teknisk” och känner att det är en möjlig identitet, har man skapat ett litet skifte som kan få stor betydelse. Hon framhåller sin egen erfarenhet som ett exempel: hade ingen kallat henne teknisk kanske hon aldrig börjat forska i ämnet eller insett hur djupt språket formar våra tankar. Att hon nu möter så många lärare, studenter och forskare som delar denna insikt gör att hon fortsatt känner inspiration och hopp. Hon tror att om vi öppnar upp för fler röster i AI och teknik, så kan tekniken i sin tur bli mer rättvis, mer inkluderande och mer demokratisk – något som i slutändan gynnar hela samhället.