Anna Kleinwichs Magnusson

Vad innebär digital kompetens för dig, och varför är den viktig i dagens samhälle?

För Anna är digital kompetens inte en statisk färdighet utan något levande och ständigt föränderligt. Hon ser det som en färskvara - en kunskap och en förmåga som snabbt kan bli inaktuell om man inte underhåller och utvecklar den. Det är därför, menar hon, avgörande att ha en grundläggande nyfikenhet och en genuin vilja att lära, snarare än att enbart fokusera på tidigare erfarenheter eller ålder. Det finns en vanlig föreställning, särskilt i rekryteringssammanhang som hon själv är bekant med, att yngre människor per automatik besitter digital kompetens. Anna påpekar dock att detta är en förenkling och till viss del en myt - det är inte åldern i sig som avgör, utan förhållningssättet.

Digital kompetens måste också förstås i sin kulturella kontext, enligt Anna. Hon menar att det inte bara handlar om att kunna använda digitala verktyg, utan om att förstå de praxisar, normer och kulturer som råder i digitala miljöer. Hon lyfter exempel från reklam- och kommunikationsvärlden där copywriters länge såg teknik som något sekundärt - en distributionskanal - medan hon själv alltid har menat att förståelsen för den digitala kontexten är avgörande för att nå fram. Budskap måste anpassas till de teknologiska miljöer de ska fungera i, annars riskerar kommunikationen att bli verkningslös.

Hon betraktar därför teknik - och i förlängningen digital kompetens - som en möjliggörare för effektiv kommunikation, snarare än som ett mål i sig. Kommunikation, säger hon, är det som kan lösa världens problem, och digitala verktyg är det som kan göra denna kommunikation mer träffsäker och inkluderande. Hon beskriver en slags växelverkan mellan teknik och mänsklig kommunikation, där det ena kräver det andra för att fungera optimalt. Samtidigt konstaterar hon att många fortfarande har ett motstånd mot teknisk utveckling - inte alltid på grund av teknikskepticism i sig, utan för att förändring upplevs som krånglig, tidskrävande och skrämmande. Detta, säger hon, är mer ett uttryck för mänsklig tröghet än för teknikens svårighetsgrad.

Hur kan AI stödja utvecklingen av digital kompetens och media literacy?

Anna är mycket positiv till AI:s roll i att utveckla både digital kompetens och medie- och informationskunnighet. Hon framhåller att AI - särskilt generativ AI - har en låg tröskel för tillgänglighet. Det krävs ofta väldigt lite för att komma igång, vilket gör tekniken särskilt lovande ur ett folkbildningsperspektiv. Hon ser AI som en slags demokratiserande kraft - något som kan användas av många, oavsett bakgrund, bara de får hjälp över det första trappsteget.

Hon anser att AI kan bli ett verktyg både för att söka kunskap och för att utvecklas på egna villkor. Hon använder uttryck som att AI inte nödvändigtvis är en lärare i traditionell mening, men att tekniken ändå har en enastående potential att främja lärande genom sin interaktivitet, anpassningsbarhet och omedelbara återkoppling. Det handlar inte bara om att ta emot färdiginformation, utan också om att utforska, experimentera och skapa.

Hon delar sina erfarenheter från olika utbildningar, där hon ofta träffar deltagare - i synnerhet kvinnor - som både är nyfikna och samtidigt oroliga för AI. Många har hört Tegmarks sommarprat och bär på en underliggande rädsla för vad AI kan leda till. Därför är det enligt Anna viktigt att avdramatisera tekniken och visa på dess vardagsnytta, till exempel genom att skapa en middagsplanering eller organisera sin arbetsdag. Den typen av konkreta exempel hjälper människor att se AI som något som underlättar livet, snarare än hotar det.

Hon menar också att utvecklingen går åt rätt håll - många kommer att börja använda AI utan att ens vara medvetna om det, eftersom tekniken integreras i allt fler digitala tjänster. Det gör att även de som är tveksamma eller ointresserade kommer att hamna i kontakt med AI, vilket kan skapa nya möjligheter till lärande och insikter. Men samtidigt betonar hon att utvecklare och leverantörer av AI-tjänster har ett ansvar att göra tekniken pedagogisk och begriplig, så att användarna förstår vad som sker och hur det fungerar.

Anna önskar också att utbildningssektorn, särskilt de som arbetar med gamification och digitalt lärande, i större utsträckning integrerar AI i sina produkter. Genom att göra lärandet mer interaktivt, engagerande och individanpassat kan man skapa förutsättningar för både snabbare och djupare kunskapsinhämtning. Hon ser det som ett sätt att väcka nyfikenhet, öka motivationen och nå ut till grupper som annars inte engagerar sig i lärande på traditionellt sätt.

Vilka utmaningar möter du när det gäller att främja ansvarsfull digital användning?

Anna pekar på ett genomgående problem i många organisationer: ett systemfel där nyfikenhet krockar med kontrollbehov. Medan verksamhetsledningar ofta vill främja lärande, innovation och AI-kompetens, sätter IT-avdelningar stopp av säkerhets- och integritetsskäl. Detta skapar en splittrad verklighet, där människor på golvet - särskilt de mest nyfikna - hittar sätt att använda AI på egen hand, ofta utanför organisationens godkännande.

Hon berättar om hur deltagare i hennes utbildningar ofta redan är igång med AI-användning på privata enheter, men inte vågar vara öppna med det. De är rädda för att bli anklagade för fusk eller att bryta mot interna regler. Detta gör att mycket innovation sker i det fördolda, vilket förhindrar öppenhet, lärande och gemensam utveckling. I vissa organisationer får AI användas - men inte via företagets e-postsystem. I andra fall, som hon själv upplevt, får man utbilda anställda i AI - men bara i syfte att använda det i privatlivet. Det leder till absurda situationer, där man får visa vad som skulle kunna göras, men samtidigt understryka att det inte får göras.

Hon påpekar att detta skapar en kultur av dubbelmoral, där det finns en vilja till innovation, men där strukturer och riktlinjer inte hänger med. Istället för att möta utvecklingen med nyfikenhet och vägledning, präglas många verksamheter av överdriven försiktighet. Hon menar att detta ofta är en ursäkt för att slippa fatta beslut, och efterfrågar ett mer modigt och tillitsfullt ledarskap.

Hur kan vi säkerställa att alla får samma möjligheter att utveckla digitala färdigheter?

Anna menar att ojämlikheten i digital kompetens är ett allvarligt samhällsproblem. Hon beskriver ett samhälle där vissa redan är "inne i systemet" och vet hur man söker kunskap och använder teknik, medan andra står helt utanför. Hon anser att det är ett misslyckande att förskola och skola inte har kommit längre i sin anpassning till den digitala verkligheten, och särskilt att AI ses som ett fuskverktyg i skolans värld. Det, menar hon, skrämmer unga från att utforska och lära sig.

Hon lyfter också äldre som en grupp där exkluderingen kan bli total. Många har inte tekniken hemma, eller tycker att det är för svårt. Samtidigt är dagens AI-verktyg ofta så användarvänliga att det största hindret är själva tröskeln in. Om den sänks ytterligare - till exempel genom förenklade gränssnitt, pekkänsliga skärmar och röststyrning - kan AI bli ett fantastiskt stöd även för äldre. Hon ser stor potential i tekniska lösningar som liknar Doro-telefoner eller anpassade surfplattor, där användaren med ett knapptryck kan starta ett videosamtal eller prata med en AI-assistent.

Hon berättar personligen hur hon använder ChatGPT för att planera sin dag på väg till jobbet, och upplever det som ett meningsfullt, begripligt och individanpassat samtal. Hon tror att samma typ av upplevelse skulle kunna vara väldigt givande för äldre människor som är ensamma, och inte har tillgång till traditionella sociala sammanhang längre.

Vad ser du som avgörande för att främja en säker och ansvarsfull användning av AI och internet?

För Anna är kunskap och kritisk medvetenhet det allra viktigaste. Hon konstaterar att vi går mot ett samhälle där det blir allt svårare att avgöra vad som är sant och falskt, både på grund av AI-genererat innehåll och den allmänna medieutvecklingen. Hon berättar om hur hon själv misstog verkliga semesterbilder från sin bror för AI-bilder - ett exempel på hur snabbt vår uppfattning förändras. Vi kommer, säger hon, att både misstro det som är sant och tro på det som är falskt. Det är en farlig utveckling, särskilt när det finns aktörer som medvetet sprider desinformation.

Därför behöver vi rusta både unga och vuxna med förmågan att kommunicera, tolka, ifrågasätta och uttrycka sig - annars blir vi passiva mottagare. Hon oroar sig över att unga idag, till följd av både pandemin och den digitala utvecklingen, har förlorat social förmåga. Hon berättar om en förskola där barn får öva på att servera varandra mat och säga "vill du ha mer spenat?" - ett tecken på att grundläggande sociala färdigheter behöver tränas igen.

Hon menar att även om AI kan vara ett verktyg, så är det först när människor har språket och förståelsen för världen omkring sig som tekniken kan användas ansvarsfullt. Det krävs människokunskap för maskinkommunikation - annars blir AI en förstärkare av passivitet snarare än ett verktyg för empowerment.