Elza Dunkels

Vad innebär digital kompetens för dig, och varför är den viktig i dagens samhälle?

Elza menar att digital kompetens innefattar en rad olika aspekter och handlar absolut inte bara om teknisk kompetens. Att kunna hantera sina olika enheter är viktigt och kanske det mest uppenbara, men det finns mycket mer än så. Hon anser att det är nödvändigt att förstå viss teknik bakom det man möter, men absolut inte allt. Till exempel har det blivit en del av digital kompetens att veta när man inte ska svara på konstiga telefonsamtal eller kanske inte ens svara på samtal från okända nummer, något som för några år sedan inte var aktuellt för vanliga användare. Dessa saker är ganska centrala idag.

Hon tänker också på hur man bäst använder sina enheter för att må bra. Det handlar om att hantera situationer där man kanske känner att man har scrollat för länge innan man somnar. Den typen av funderingar är individuella, men diskussioner behöver föras med andra för att identifiera problemen och hitta lösningar. Att hålla sig ajour med tekniken och hur den har utvecklats är också en viktig del av digital kompetens. Hon påpekar att tyvärr har detta blivit en allt större del, särskilt med tanke på att vi nu har så mycket som är algoritmstyrt. Det är viktigt att förstå hur algoritmer påverkar en och att veta vilka delar som inte är algoritmstyrda, eftersom man då ska hantera dem på ett annat sätt.

Hon uttrycker att mycket sker på de plattformar vi använder utan att vi får några meddelanden om förändringar; nya funktioner eller förändringar dyker bara upp utan förvarning. Därför är det tyvärr viktigt att hålla sig ajour, även om det innebär ytterligare en sak att hantera för människor som redan har ont om tid, såsom vårdnadshavare eller de som jobbar med barn. När det gäller samhället i stort, utanför skolans eller barnens värld, anser Elza att det i princip är omöjligt att vara vuxen idag utan att kunna de allra mest grundläggande sakerna. Det finns så många hinder i vägen om man inte kan använda BankID eller om man inte har förstått skillnaden mellan BankID och digital legitimation. Att hantera saker över nätet är essentiellt, men för de flesta är tröskeln inte så hög idag. Vi är en otroligt stor mängd vuxna i Sverige som kan alla dessa saker.

Det finns dock fortfarande vissa saker man behöver kunna utöver det, inte minst hur man undviker att bli lurad. Hon påpekar att det verkligen har seglat upp som ett jätteproblem. På frågan om detta har att göra med att samhället har utvecklats, att man har utbildat sig och vant sig, eller om det är tekniken som har utvecklats och blivit mer användarvänlig, säger Elza att det är svårt att säga. Tekniken har absolut blivit mer användarvänlig, men ibland är den chockerande usel också. Man får tänka till och vara på tårna, och för de som inte håller på så mycket dagligen med sin telefon är det svårt i vissa sammanhang. Som samhälle har vi blivit mer digitalt kompetenta; fler kan sätta ord på vad de behöver fråga om, till exempel.

Hur kan AI stödja utvecklingen av digital kompetens och media literacy?

Elza tror absolut att AI kan stödja utvecklingen av digital kompetens. Det känns för henne som att det är exakt det vi behöver. Vi behöver den hjälpen som kan finnas tillgänglig hela tiden, så att man inte måste vänta på att ens barnbarn kommer och hälsar på eller be någon på bussen om hjälp med att gå in på bibliotekets webbplats eller betala räkningar. Hon tror att det kommer att vara en stor förbättring om det går att lösa på säkra sätt. Då har man den där personen med sig hela tiden och behöver inte överlämna sig åt kanske en okänd person.

Hon tror också att det finns en möjlighet för AI att stödja läskunnighet inom media literacy, och att det redan gör det idag. Det beror bara på vilka verktyg som utvecklas. Hon är övertygad om att AI kan bidra till detta. Hon tänker också att hela debatten som har varit i några år om risker med AI är en utbildning i sig. Att fundera över om en bild är AI-genererad eller inte gör att vi utvecklar ett metatänkande kring bildmaterial, vilket hon ser som en fantastisk utbildning.

Hon påpekar att det idag är många som säger direkt att de kan se om en bild är AI-genererad, även om det inte alltid är sant eftersom det finns bättre och sämre AI-genererade bilder. Men bara det att man har det här metatänkandet är positivt. Hon jämför detta med tidigare orosmoment, som när bildredigering blev ett stort ämne för oro. Då pratade man om att folk kunde ladda ner en bild på någon och sätta in den i ett sammanhang där personen aldrig hade befunnit sig, vilket skulle vara ett stort hot eftersom alla skulle tro att man hade varit med i en porrfilm eller hälsat på nazister eller vad det nu var. Idag tycker man att det är lite naivt att tro att man skulle tro på det, eftersom vi har utvecklat den mediekunnigheten.

Hon anser att diskussionen kring AI idag är betydligt mognare. Det är fler ganska kunniga personer som är med i debatten, och det handlar inte bara om de vanliga som höjer ett varningens finger att samhället håller på att gå åt skogen. Hon tror att det kommer att komma ganska mycket bra ur detta, och vi behöver så klart diskutera riskerna. På frågan om hon tror att det kan ha varit en av de bidragande faktorerna till AI-kommissionens arbete att de vill öka folkbildningen, svarar hon att hon hoppas att alla alltid drar fram folkbildning som en lösning, för det är inte lösningen på allt men det är så viktigt att satsa på att inte hamna i att vi har en elit och en stor massa som inte kan. Den risken var större i internets barndom när de flesta började få internet; då fanns det fortfarande ett fikonspråk som de flesta inte förstod. Idag är språket mycket mer neutralt, och fler kan beskriva vad det handlar om med egna ord. Hon vet inte varför de kom fram till det, men hon tycker att det är en smart grej alltid.

Vilka utmaningar möter du när det gäller att främja ansvarsfull digital användning?

Elza tycker att den svartvita debatten är det största hotet när det gäller att främja ansvarsfull digital användning. Vi har fått en digital backlash i samhället som är så kraftfull att många berövas, eller berövar sig själva, möjligheten att utveckla digital kompetens. Hon tänker framför allt på yngre; de som är vuxna idag kanske kommer att kunna slingra sig igenom livet utan att lära sig de här sakerna, men de som är barn idag har inte en chans att klara sig utan digitala hjälpmedel. Om de inte får träna i tid tillsammans med ansvarsfulla vuxna, ser hon det som en oerhörd risk som vi tar, ett stort experiment med en hel generation.

Hon menar att de berövas detta just på grund av att det finns så många som varnar för och sprider onödig, obefogad oro. Utan det skulle det vara så mycket lättare för så många. På frågan om hon ser någon utmaning när det gäller teknikens utveckling, att den är för svår eller att det finns så många trösklar för att ta sig in i att förstå systemen, säger hon att det kan det nog göra. Men det beror egentligen väldigt mycket på vilka det är som tar tag i att utveckla nya gränssnitt mellan oss och tekniken. Det är väldigt ofta kommersiella krafter som gör det, och det beror på hur de sköter sig och vilken ingång de har. Om det handlar om att tjäna så mycket pengar som möjligt till vilket pris som helst, då är vi illa ute.

Hon tror dock inte att tekniken i sig behöver vara svår, och att teknikutvecklingen i sig inte är det största hotet. Det är nog snarare oron som är det stora problemet. Om folk inte vågar röra sina enheter, inte vågar träna och testa, då finns det inte en chans att lära sig. Hon jämför det med att lära sig cykla; det handlar om att skrubba knän, köra in i buskar, resa sig, våga testa igen. Det är samma sak här.

Hur kan vi säkerställa att alla får samma möjligheter att utveckla digitala färdigheter?

Elza tror att vi behöver fokusera på två huvudgrupper som verkligen behöver detta: de yngre och de äldre som inte hann hoppa på digitaliseringen medan de fortfarande arbetade och inte hade ett arbete där de kom in i digitaliseringen. Hon anser att vi inte har tagit tag i utmaningen med de äldre. Vi behöver verkligen stötta de institutioner som hjälper till med detta, och hon tänker främst på biblioteken som gör ett jättejobb. Men det är inte organiserat, och det är inte så att alla som har funderingar vet vart de ska gå. Vi behöver mer av den typen av satsning.

I skolan har vi problemet att det är så mycket annat som ska in, och idag har vi också problemet att många på allvar menar att vi inte ska ha digitalisering i skolan. Då missar vi ju den ytan för utveckling och lärande. Svarade hon på frågan? Ja, det var bra. Men hur kan vi se till att de systemen vi kan ge utbildning och fortbildning till dem som behöver det? Först måste de som fattar beslut om våra gemensamma resurser inse att det här behövs. Det måste finnas en intention att förstå att vi inte bara kan låta det här vara vilda västern, en gång som det faktiskt var från början.

Vi har haft en del utbildningssatsningar från mitten av 90-talet och framåt, men nu går det åt andra hållet. Det är ju det första steget, att någon måste bestämma att det här ska göras. Det finns fantastiska utbildningsinsatser att titta på; många skolor gör ett fantastiskt arbete idag. Sen finns det andra som arbetar med vuxna som ännu inte är inne i digitaliseringen. Hon tror bara att det är att sätta in resurser, inventera vad som finns och sedan kopiera det.

På frågan om det måste till ett politiskt beslut eller om man kan låta tiden gå och en ny generation tar över, säger hon att hon inte tror att det funkar så. Vi kan titta på hur det har sett ut hittills; många av de som är mest oroliga är de som man skulle kanske kalla nätets infödda, generationsmässigt. De har vuxit upp med att internet alltid har funnits, men det har inte spelat någon roll om de inte har använt internet, om de inte har tränat sig, om de inte har utvecklat digital kompetens. Det hjälper inte vilken ålder det är. Hon har ju inte vuxit upp med internet, men det har inte påverkat henne.

Hon tror att vi drar för stora växlar ibland på generationer. Det handlar om något annat; intresse eller tvång kan det vara, att man var tvungen att lära sig för sitt arbete eller för att förstå något och utvecklas. Då kommer det inte att hjälpa. Vi kan inte bara vänta och hoppas, för det som händer under tiden är att vi får en grupp som har möjlighet att utveckla digital kompetens tillsammans med trygga vuxna och de som inte har det, och då kommer vi inte att ge lika möjligheter. Skolan har ett utjämnande uppdrag också; skolan ska arbeta kompensatoriskt för att öka rättvisan i samhället.

Så egentligen finns det redan där att skolan ska arbeta med digital kompetens av det skälet. Men det går väl att tolka olika, antar hon; det finns politiker som vill ta bort det. Ja, uppenbarligen kan man tolka det rätt mycket.

Vad ser du som avgörande för att främja en säker och ansvarsfull användning av AI och internet?

Elza tror väldigt mycket på folkbildning, från väldigt ung ålder och upp till väldigt hög ålder. Hon tror inte att det finns någon som helst begränsning. Men det är också något där någon verkligen behöver bestämma att det här ska hända och avsätta resurser för det. Om hon ska ta det till en lite mer filosofisk nivå, före de politiska besluten, handlar det om att vi behöver få ett slut på den här överdrivna rädslan för digitala verktyg, internet och AI. Vi måste få ner det på en rimlig nivå så att vi pratar om det som vi pratar om andra frågor, så att debatten inte är så polariserad. Hon liknar den nuvarande debatten vid hur man pratade om häxor och troll en gång i tiden; det är nästan som att det är något farligt i sig, att det kommer något giftigt ur det som förgiftar barns hjärnor. Det är så mycket konstigt prat som är helt ogrundat, och det behöver vi komma ifrån.

När vi väl kommer dit, även om det har gått åt andra hållet i flera år nu, kommer det nog att lösa sig. Då kommer vi att kunna prata om att den här typen av insatser behövs och vad vi måste tänka på. På frågan om vem som är viktigast att ha med sig i en folkbildning, om det är early adopters, politiker eller beslutsfattare, tänker hon mest att det handlar om ett utbyte. Hennes drömfolkbildning skulle vara att folk sitter och har workshops tillsammans. Man samlas, pratar om de här frågorna, och man kanske har någon som leder samtalet. Men att det handlar om utbyte och att man gärna blandar väldigt mycket demografiskt, med olika åldrar, olika yrken eller intressen.

Hon påpekar att vi kan så mycket om det här utan att ens tänka på att vi kan det. Hon brukar fråga ibland på föreläsningar hur många som de senaste åren har sökt på porr eller ofrivilligt hamnat på porr, och det är ingen som räcker upp handen. Hon vet inte när hon själv senast gjorde det; det är åratal sedan hon hamnade på det. Varför det? Hur kommer det sig? Varför har hon inte blivit lurad på alla sina pengar? Sådana saker skulle vi behöva tänka mer på, för vi kan de här sakerna. Men hur för vi över det? Hur kopplar vi det till dem som behöver lära sig vad de behöver lära sig?

På samma sätt undrar hon varför vissa vuxna blir upprörda över saker som barn gör, medan barnen tycker att de har kontroll på det här. Kan de lära ut hur de har kontroll på den grejen? Det här utbytet är allt som behövs. Att någon har kommit på det smarta sättet att inte hela tiden scrolla på en app när man inte vill det. Hur då? Kan du berätta för mig? För jag vill också. Den typen av utbildning skulle vara en dröm.

Hon menar att det handlar om mycket möten och samtal mellan människor som är ganska förutsättningslösa, men också att man har de här ingångarna. Det här är individuellt; vad du gör ska jag inte ha några åsikter om, och jag behöver inte heller pådyvla dig mina lösningar. Jag kan berätta om dem, och sedan får alla välja själva. Det finns inga lösningar som funkar för alla, men vi kan ändå lära oss av varandra. Hon anser att mycket möten och samtal mellan människor, där vi respekterar individuella val och erfarenheter, är avgörande för att främja en säker och ansvarsfull användning av AI och internet.