Katarina Pietrzak

Vilken potential ser du för AI i att förbättra undervisning och lärande?

Katarina tycker att AI kan bli ett medel för att skifta fokus från den gamla förmedlingspedagogiken, där läraren överför kunskap som en slags ”present” och där man sedan bockar av om eleven förstår, till att i stället betona själva processen bakom lärandet. Hon menar att det klassiska sättet, där vi inte egentligen vet om någon har lärt sig trots att vi ger betyg och genomför lektioner, har stora brister. Hon påpekar vidare att det finns tung evidens för att den undervisningsformen inte heller är den bästa, eftersom många viktiga aspekter av lärande går förlorade när allt handlar om att nå ett slutresultat eller färdigt svar. Hon nämner att AI kan hjälpa oss att se var och hur lärande uppstår och bidra till att motivera elever som i dagens skola ibland känner sig avstängda och omotiverade. Hon tar som exempel att diskussionen om fusk egentligen belyser hur mycket undervisningen fortfarande inriktar sig på bedömning av resultat, snarare än förståelse för och stöd i själva lärprocessen. Hon anför att AI, om det används klokt, kan följa elevens utveckling längs vägen, ge individuell återkoppling och skapa en möjlighet att utjämna skillnader i klassrummet. Hon säger vidare att det i dag kan verka enklare att kontrollera kunskap genom ett prov och ett betyg, men med AI skulle skolan kunna öppna upp för en helt annan pedagogik, där eleverna inte bara fokuserar på slutprodukten utan på hur man faktiskt tar sig dit.

Katarina menar också att AI kan vara en stor resurs för den som vill skriva, skapa och utforska olika ämnen, eftersom verktygen snabbt kan producera text, förslag, idéer eller lösningar. Hon påpekar att man inte behöver beröva en AI-genererad text dess värde bara för att den skapats av en maskin. Vidare säger hon att en text i sig inte har något värde förrän vi människor tillskriver den ett värde genom våra känslor och upplevelser. Hon anser att detta påminner oss om att lärande och undervisning borde handla om mer än att bara avgöra om en text eller ett resultat är ”rätt” eller ”fel.” Hon menar att tekniken skulle kunna öppna för en ny syn på vad vi värderar i skolan: själva processen och arbetet under tiden, snarare än bara slutlig prestation.

Hur kan vi bäst förbereda både lärare och elever för att använda AI på ett effektivt sätt i klassrummet?

Katarina menar att man behöver göra mer än att bara gå kurser i AI eller lära sig rent tekniska funktioner, utan också behöva stanna upp och fråga sig vad man verkligen vill uppnå och varför man vill ta in AI i undervisningen. Hon påpekar att skolor och lärosäten i alla tider har försökt nå en slags effektivitet, men att det i detta fall är viktigt att också fundera på vad som ger verklig effekt för elevernas lärande. Hon tycker att det behövs utrymme för att både lärare och elever ska våga experimentera med AI, utan rädsla för misslyckanden eller anklagelser om fusk. Hon menar vidare att eleverna ofta redan är så präglade av resultat- och provfokus att de ryggar tillbaka när de uppfattar AI som någonting som läraren inte godkänner.

Katarina säger att många redan idag använder AI privat som en ”kollega” eller ett stöd, men att vi inte riktigt har stannat upp för att se hur detta påverkar vår arbets- och undervisningssituation. Hon påpekar att skolans värld ofta är bakbunden av tankar på evidens och långsamma beslutsprocesser, vilket ibland försvårar snabb experimentering. Hon framhåller att om vi verkligen vill utnyttja AI:s potential behövs mod, tillit och trygghet, inte minst från skolledare och lärare, för att elever och lärare tillsammans ska våga utforska. Hon menar att denna utforskande attityd inbegriper ett ömsesidigt lärande, där läraren inte alltid måste sitta på svaren. Hon säger att man inom andra områden, som arbetslivet, redan talar om att chefer behöver erkänna att de inte vet allt, och på samma sätt tror hon att lärare kan upptäcka helt nya didaktiska möjligheter om de vågar gå in i det tillsammans med eleverna.

Hon pekar också på att rädslor, inte minst kring lärarens traditionella auktoritet, kan ligga bakom motståndet mot AI. Tidigare var läraren den som hade det viktigaste stoffet att förmedla, men idag går det snabbt att få fram information och text via en AI. Hon menar att man behöver stödja lärare i att hitta en ny roll, mer inriktad på process, reflektion och kreativitet, snarare än att bara överföra fakta. Samtidigt betonar hon att eleverna behöver hjälp att se att AI inte automatisk är ”fusk” och att man genom tekniken kan öppna upp för ett mer utforskande lärande i stället för att stressa efter betyg eller rätt svar.

Vad tror du är den rätta balansen mellan teknik och mänsklig kontakt i utbildning?

Katarina påpekar att människor är sociala varelser som har ett starkt behov av meningsfulla möten och relationer, särskilt när det gäller lärsituationer. Hon tycker att AI och teknik inte kan ersätta detta grundläggande mänskliga behov, men att det finns en klar potential för att tekniken ska kunna avlasta läraren från repetitiva eller tidskrävande moment. Hon nämner att det är uppenbart att vi behöver mänsklig kontakt för att bli sedda, få empati och kunna resonera om frågor som kräver omdöme, eftertanke eller etik. Hon menar vidare att det är just i samklang mellan människa och teknik som framtidens undervisning kan formas, där teknikens precision och förmåga att snabbt generera underlag kompletteras av lärarens pedagogiska fingertoppskänsla, relationskompetens och förståelse för elevens unika situation.

Katarina berättar att hon själv har barn och att hon ser hur de funderar över teknikens framfart, särskilt inom musik. Hon menar att det finns en oro hos många kreativa själar när de hör talas om AI-verktyg som kan producera exempelvis musik, text eller konst. Samtidigt påpekar hon att nya konstformer och möjligheter kan växa fram när människan arbetar tillsammans med tekniken. Hon säger att samma resonemang går att applicera i klassrummet: balansen uppstår genom att bevara det genuint mänskliga - att diskutera, reflektera, ha kroppslig närvaro och känslomässig kontakt - men samtidigt dra nytta av verktyg som hjälper oss att repetera, träna, kontrollera och utforska kunskaper på ett mer effektivt sätt. Hon menar att läraren inte ska överge sin roll, utan snarare fördjupa den genom att aktivt coacha eleverna i att förstå, värdera och kritiskt granska det som tekniken levererar.

Vilka utmaningar uppstår när man introducerar AI i skolor och utbildningsinstitutioner?

Katarina menar att det finns flera stora utmaningar. Hon framhåller att en av dem är den rädsla som många upplever, både hos lärare och beslutsfattare, vilket riskerar att leda till snabba förbud eller bestämmelser som helt stänger ute AI. Hon påpekar att denna oro till viss del bottnar i erfarenheterna från hur sociala medier introducerades i samhället och sedan påverkade en hel generation, utan att man egentligen hann bygga upp riktlinjer och förhållningssätt. Hon säger vidare att många ser AI som ett hot mot lärarens sakkunskap och makt i klassrummet. Det finns, menar hon, en stark institutionell tröghet i skolan som också gör det svårt att införa något som ständigt förändras och uppdateras nästan vecka för vecka.

Katarina berättar att hon känner lärare som beskriver skolan som ”den mest resistenta organisationen” eftersom man nästan bara har chans att påverka ordentligt vid planeringsdagarna i augusti, och sedan rullar allting på. Hon menar också att när betyg och resultat fortfarande är det som mäts och synliggörs, så hamnar man lätt i en diskussion om fusk i stället för att se hur AI kan stötta lärprocesser. Hon påpekar att en förberedelse inför terminen kunde vara att resonera gemensamt om hur AI kan integreras i olika ämnen, men så länge en majoritet av beslutsfattarna är osäkra och vill förbjuda, kan en stor potential gå förlorad. Hon tar ett konkret exempel där gymnasieelever får skriva under på ett papper om att inte använda ChatGPT, vilket i sig kan vara rimligt om man helt fokuserar på provresultat, men samtidigt anser hon att det riskerar att stänga dörren för nya kreativa metoder och en mer processinriktad pedagogik.

Hur kan vi använda AI för att skapa mer inkluderande och tillgängliga lärmiljöer?

Katarina tycker att en av de mest hoppfulla aspekterna med AI är möjligheten till individualiserad och kontinuerlig återkoppling, något som kan inkludera fler elever än vad en ensam lärare kan mäkta med. Hon beskriver hur hon själv har övat med sina egna barn inför nationella prov och sett hur AI kan ge omedelbar respons. Hon menar att många elever, inte minst de som har språksvårigheter eller är obekväma med att tala högt i klassrummet, kan få en trygg första fas tillsammans med en AI, till exempel genom att träna glosor eller öva uttal. Hon påpekar att detta kan ge dem självsäkerhet att sedan våga prata mer med lärare och klasskamrater.

Hon säger vidare att ett stort problem i dagens skola är att läraren inte hinner ge utförlig feedback åt varje elev i realtid. Hon menar att om AI kan kliva in och ge snabb återkoppling, och kanske till och med stöd i bedömningar eller rättningar, så frigörs lärarens tid till att hjälpa de elever som mest behöver djupare vägledning. Hon påpekar att detta också kan utvecklas till nya pedagogiska designmetoder, där man fokuserar mer på hur eleven steg för steg förstår ett begrepp, snarare än att eleven först i slutet av en kurs får reda på sina misstag. Hon nämner att många fastnar i väntan på rättning och därmed tappar både motivation och kontinuitet i lärandet.

Katarina menar att AI dessutom kan stödja elevernas inre motivation genom att väcka nyfikenhet, ge omedelbar respons och ställa nya frågor som fördjupar resonemangen. Hon tar upp exempel på hur hon sett vuxna som tappat all lust till lärande efter tidigare negativa skolerfarenheter, men som genom AI kan våga pröva sig fram igen. Hon framhåller också att AI kan ge mer variation och större tillgång till material på olika språk, vilket ökar tillgängligheten för elever med annan språklig bakgrund. Vidare lyfter hon att källkritikundervisningen ofta är för teoretisk och att en mer ”innehållskritisk” diskussion skulle kunna bli verklighet om man använder AI för att exemplifiera hur olika svar genereras, varifrån informationen hämtas och hur man kan resonera kring tillförlitlighet.

Mot slutet av samtalet berättar hon om konkreta metoder där man låter AI ställa kritiska frågor tillbaka, i stället för att bara leverera svar. Hon menar att det kan öka elevernas förmåga till djupare eftertanke, särskilt om de sedan får diskutera sina tankar med varandra i klassrummet. Hon pekar på att man då kan gå från en passiv konsumtion av kunskap till ett mer kollaborativt förhållningssätt. Hon säger vidare att detta gynnar elevernas självförtroende, eftersom de inte bara vågar yttra sig mer efter att ha testat en idé i dialog med AI, utan också känner att läraren i högre grad stöttar deras individuella process. Hon tror att just denna kombination av teknikstöd och mänsklig dialog är nyckeln till att nå en mer inkluderande, jämlik och inspirerande undervisningsmiljö, där fler känner sig trygga och engagerade.