Jessica Liivlaid

Vilken potential ser du för AI i att förbättra undervisning och lärande?

Jessica Liivlaid beskriver AI:s potential i undervisning och lärande som enorm, nästan gränslös, om den används på rätt sätt. Hon inleder med att konstatera att trots den stora potentialen känner hon sig pessimistisk kring vår förmåga att i nuläget realisera denna möjlighet. I teorin ser hon att AI kan revolutionera utbildningen genom att möjliggöra en individanpassning på en nivå som tidigare varit omöjlig att genomföra i praktiken. Med AI skulle både elever, studenter och lärare kunna få anpassade upplägg baserade på sina specifika behov, vilket skulle innebära ett stort steg framåt för hela utbildningssystemet.

Jessica lyfter särskilt fram kombinationen av AI och Learning Analytics som en särskilt lovande möjlighet. Hon beskriver Learning Analytics som en metod där man systematiskt analyserar elevernas agerande och resultat för att identifiera mönster: vad de klarar av, vad de fastnar på, vad de hoppar över, och hur de interagerar med olika typer av material. Denna typ av data skulle, om den används på rätt sätt, kunna ligga till grund för en form av skräddarsydd undervisning där varje elev får den hjälp de behöver, när de behöver den.

Hon påpekar dock att denna utveckling måste styras aktivt av lärarna. AI-systemen får inte tillåtas drivas enbart av elevens lust eller av slumpmässig interaktion. I stället måste undervisningens syften, de pedagogiska målen och lärarens professionella omdöme vara styrande för hur AI:n interagerar med eleverna. Jessica ger exempel på hur detta skulle kunna användas för att specialanpassa till exempel lästräning, ett område där hon ser ett akut behov på grund av den försämrade läsförståelsen bland elever idag.

Hon nämner också att integritetsfrågor och personuppgifter, framför allt kopplat till GDPR, är en betydande utmaning, men understryker att om man hypotetiskt kunde bortse från dessa problem, så skulle möjligheten att med hjälp av AI och elevdata anpassa undervisningen vara närmast revolutionerande. Genom att koppla elevens beteende till rätt stöd och utveckling kan man enligt Jessica "komma mycket längre" än vad dagens utbildningssystem tillåter.

Hur kan vi bäst förbereda både lärare och elever för att använda AI på ett effektivt sätt i klassrummet?

Jessica framhåller att en grundförutsättning för att AI ska kunna användas effektivt i skolan är att tillgången till tekniken är likvärdig. Hon är mycket tydlig med att den största risken just nu är att den digitala klyftan växer, där elever från resursstarka hem drar ifrån ytterligare medan andra halkar efter. Hon varnar för att vi redan nu ser en accelererande klyfta mellan de som har och de som inte har digital kompetens och verktyg.

För att motverka detta krävs enligt Jessica en nationellt samordnad satsning där staten ansvarar för att säkerställa tillgången till generativ AI för alla elever och lärare. Hon understryker vikten av att detta måste ske på ett säkert sätt, i enlighet med en övergripande strategi som ser AI som en möjlighet och inte som ett hot. Exakt hur denna infrastruktur skulle se ut kan hon inte ge detaljer om, men hon är övertygad om att en nationell lösning är nödvändig för att undvika ytterligare ojämlikhet.

När det gäller lärarnas förberedelser påpekar Jessica att det inte räcker med att tillgången till teknik förbättras. Lärarna måste få tid, utbildning och fortbildning för att kunna använda AI på ett pedagogiskt och medvetet sätt. Hon efterlyser en långsiktig och stabil strategi som inte riskerar att bytas ut vid varje nytt regeringsskifte. Jessica är kritisk till den digitaliseringsstrategi som lanserades kring 2017–2018, eftersom den enligt henne inte ledde till de framsteg som var nödvändiga. Hon menar att vi nu måste lära av misstagen och skapa en stabil och genomarbetad plan där AI integreras som en naturlig del av skolans utveckling.

Vidare betonar hon att fortbildningen måste vara oberoende från kommersiella aktörer. Den får inte domineras av teknikföretag vars syfte är att sälja produkter snarare än att utveckla skolans pedagogik. Jessica pekar på behovet av att bygga upp en djupare förståelse hos lärare, så att de både kan använda AI i sin undervisning och samtidigt kritiskt granska och styra användningen på ett professionellt sätt.

Vad tror du är den rätta balansen mellan teknik och mänsklig kontakt i utbildning?

När det gäller balansen mellan teknik och mänsklig kontakt i utbildningen är Jessica mycket tydlig: den mänskliga dimensionen är och måste förbli central. Hon berättar att i AI-diskussionens barndom fanns en utbredd oro bland lärare för att AI skulle ersätta dem, men Jessica anser att denna rädsla är överdriven. Hon menar att AI aldrig kan ersätta de element som gör läraryrket och undervisningens kärna mänsklig: relationerna, värmen, omtanken och den ömsesidiga förståelsen mellan människor.

Jessica betonar att AI kan vara ett fantastiskt verktyg och ett värdefullt stöd, men att det alltid måste styras och ramas in av människor – av lärare, av utbildare, av pedagoger. Hon varnar för att lämna över för mycket ansvar till tekniken och påminner om hur vi redan lämnat över mycket av ungas liv och lärande till plattformar som YouTube och sociala medier, utan tillräcklig reflektion.

Det mänskliga mötet, säger hon, är något som tekniken kan försöka efterlikna men aldrig kan ersätta. Hon beskriver det mänskliga mötet som ett subtilt och komplext fenomen: det handlar om värme, närvaro, empati, och en äkthet som en maskin aldrig kan efterlikna på riktigt, oavsett hur avancerad den är. Hon resonerar kring att även om AI kan skapa illusioner av relationer – till exempel genom chatbotar som samtalspartner – så kommer dessa aldrig att vara lika djupa, komplexa eller meningsfulla som verkliga mänskliga relationer. Detta måste samhället och utbildningsväsendet förstå, diskutera och skydda.

Vilka utmaningar uppstår när man introducerar AI i skolor och utbildningsinstitutioner?

Jessica beskriver flera allvarliga utmaningar med att införa AI i skolan. En av de största är språk- och kulturdominansen i de dataset som AI tränas på. Eftersom mycket av den information som AI-system bygger på är engelskspråkig och präglad av anglosaxiska värderingar och kulturella normer, finns en risk för att svenska perspektiv, språkbruk och värderingar marginaliseras ytterligare.

Hon nämner också problemet med bias – att AI-system tenderar att förstärka existerande stereotyper och ojämlikheter. Jessica illustrerar detta med exemplet att AI-genererade bilder på professorer oftast föreställer medelålders vita män. Hon förklarar att detta är ett problem eftersom representationen i det vi ser påverkar våra föreställningar om vad vi kan bli och vilka roller vi kan ta.

Vidare pekar hon på problemet med tillgång: att om vissa skolor, kommuner eller grupper inte får tillgång till AI, eller inte har kunskap om hur den används, förstärks de befintliga ojämlikheterna i utbildningen. Jessica menar att det är omöjligt att föra en diskussion om risker som bias eller etik om man inte först har en grundläggande förståelse för tekniken. Därför är utbildning och fortbildning avgörande.

Hur kan vi använda AI för att skapa mer inkluderande och tillgängliga lärmiljöer?

Jessica ser en enorm möjlighet i att använda AI för att skapa mer inkluderande och tillgängliga lärmiljöer. Den största vinsten, enligt henne, vore en verklig demokratisering av tillgången till stöd och hjälp. Idag får elever från studievana och resursstarka hem betydligt mer hjälp med skolarbetet än andra elever. Om alla elever hade tillgång till välfungerande AI-verktyg – som en pålitlig chatbot – skulle skillnaderna i möjligheter minska avsevärt.

Jessica förklarar att i en vanlig gymnasieklass, där det ofta är runt 30 elever, är lärartiden som kan ges till varje elev mycket begränsad. Med AI som stöd skulle elever kunna få individuellt anpassad hjälp i realtid, både under lektionerna och hemma, vilket skulle höja kvaliteten på deras lärande dramatiskt. Hon betonar dock att AI inte kan ersätta läraren – AI ska komplettera, inte ersätta den mänskliga närvaron och vägledningen.

Samtidigt varnar hon för att AI också kan reproducera och förstärka existerande bias, vilket innebär att vissa elever – särskilt de från minoritetsgrupper – kan känna sig exkluderade eller felrepresenterade. Hon understryker vikten av att aktivt arbeta för att motverka dessa effekter genom medvetet arbete med AI-systemens utformning och genom diskussion och reflektion i klassrummet. Jessica betonar att om vi vågar prata om dessa risker och arbetar medvetet för att hantera dem, kan AI bli ett kraftfullt verktyg för inkludering och rättvisa.