Jonna Steinrud

Vad innebär digital kompetens för dig, och varför är den viktig i dagens samhälle?

Jonna menar att digital kompetens är ett dynamiskt paraplybegrepp som omfattar allt från basal teknisk hantering till en djupare förmåga att orientera sig i komplexa informationsströmmar. Hon gör en tydlig åtskillnad mellan valfria och icke-valfria färdigheter – de sistnämnda utgör grunden för att fungera som fullvärdig invånare i ett digitaliserat samhälle. I praktiken handlar det om att varje person måste kunna navigera de plattformar där stat, region, kommun och andra samhällsbärande institutioner kräver interaktion: skolportaler, vårdtjänster som 1177, digital myndighetspost, Skatteverkets e-tjänster, socialförsäkringssystem, arbetsmarknadsplattformar och så vidare. Hon understryker att dessa tjänster inte är valbara utan ett resultat av ett kollektivt vägval – en kombination av politisk strategi, juridiska ramar som förvaltningslagen och starka marknadskrafter. När nya digitala gränssnitt införs följer medborgarna med, oavsett om de är redo eller ej, och blir därför beroende av sin digitala kompetens för att kunna utöva sina rättigheter och uppfylla sina skyldigheter.

Jonna påpekar att kraven på begriplighet och tillgänglighet – som faktiskt är juridiskt förankrade i förvaltningslagens krav på enkel och tydlig kommunikation – ofta kommer i kläm när tekniska plattformar och kommersiella lösningar rullas ut i snabb takt. Hon illustrerar detta med det stora digitalpost-initiativ som drivs via SKR\:s program Handslaget, där målet är att 80 procent av all offentlig kommunikation ska ske digitalt. Den underliggande idén gynnar snabbhet och kostnadseffektivitet, men den praktiska konsekvensen har blivit att individen får minimal kontroll över exempelvis sortering, filtrering, överförbarhet och arkivering av sin egen data. När covidbevis på kort tid lades i invånarnas digitala brevlådor såg vi en akutaffekt: människor som aldrig förstått att de samtidigt låst in sig i en digital distributionskanal missade viktiga räkningar och hamnade hos Kronofogden. Det faller tillbaka på bristande digital kompetens, men i grunden också på en systemdesign som inte tog höjd för hur användare tolkar och styr sina informationsflöden.

Jonna framhåller att hon därför ser digital kompetens som tätt kopplad till demokratisk självständighet. Medborgaren behöver kunna se samband, förstå underliggande logik och aktivt påverka hur data färdas mellan aktörer. Det är här hon lyfter UNESCO\:s ramverk för medie- och informationskunnighet (MIK) som mer heltäckande än EU-kommissionens DIGCOMP: MIK betonar kritiskt engagemang, självbestämmande och rätt att omforma information, snarare än att enbart ticka av tekniska färdighetsboxar. Att förstå hur ett digitalt bevis skapas, hur det lagras och vad som händer om man vill flytta det är lika viktigt som att faktiskt kunna klicka fram det på skärmen.

Hur kan AI stödja utvecklingen av digital kompetens och media literacy?

Jonna tycker att AI erbjuder ett potentiellt paradigmskifte eftersom tekniken kan bära in specialiserad kunskap direkt i vardagsverktygen. Hon framhåller att det traditionella bibliotekariearbetet – referenssamtalet där bibliotekarien hjälper låntagaren att formulera frågor, välja ämnesord och värdera resultat – nu kan delvis byggas in i en AI-motor. Användaren behöver inte längre behärska den fulla bredden av metadata-teori eller databaslogik; i stället kan en språkmodell fungera som konversationspartner som föreslår synonymer, alternativa källor, tvingar fram en precisering av syfte, ber om fler parametrar och summerar kontroverser i materialet. I förlängningen kan AI-tjänsten även visa hur svaret förändras om träningsdata, prompt eller filtreringskriterier justeras och därmed göra själva strukturen kring informationsflödet synlig.

Jonna menar att AI på så sätt kan bli katalysator för informationskunnighet. När ett system explicit visar två eller tre möjliga svar och frågar användaren vilket som känns trovärdigast – och varför – aktiveras den källkritiska reflexen. Det är en design som gör informationskritik till ett integrerat moment snarare än ett fristående utbildningsblock. Hon förklarar också att AI kan anpassa komplexiteten efter användarens förkunskaper: en nybörjare kan få hjälp med enklare språk och tydliga steg, medan en expert kan borra djupt i datakällor, modellträningsprocesser och bias-analys. Denna skalbarhet gör tekniken unik jämfört med traditionella digitala verktyg.

Samtidigt varnar hon för att AI inte automatiskt producerar bättre informationskompetens. Om systemen främst optimeras för snabb leverans eller kommersiell uppmärksamhet riskerar de att cementera ytliga informationsmönster. Nyckeln blir därför att designa AI-gränssnitt som uppmuntrar reflektion, valfrihet och möjlighet till vidareförädling av materialet – snarare än att bara servera ett ”korrekt” svar. Här ser hon stora möjligheter att hämta inspiration från etablerade etiketterings- och katalogiseringsprinciper i biblioteks- och arkivvärlden och baka in dem i AI-infrastrukturerna.

Vilka utmaningar möter du när det gäller att främja ansvarsfull digital användning?

Jonna påpekar först att digitalisering är ett klassiskt ”wicked problem”: så fort man drar i en tråd dyker nya komplikationer upp. Den kanske mest grundläggande utmaningen är avsaknaden av genomgripande informationsstandarder som knyter samman de tekniska öarna. Hon beskriver hur en individ i realiteten blir en levande integrationsmotor: man laddar ned ett intyg från en myndighet, skriver ut det för att bifoga ett fysiskt dokument till en annan instans, skannar in en underskrift och laddar upp i ett tredje system – allt för att indataformat, API-er eller säkerhetskrav inte synkar. Varje gång detta sker flyttar ansvaret och risken – såväl för misstag som för läckage – över på privatpersonen.

Jonna ser dessutom en strukturell skevhet i att de flesta digitala processer bygger på opt-out; företag och myndigheter skickar notiser, e-post, push­‐reklam och automatiserade utskick tills användaren aktivt letar upp dolda inställningar för att stänga av. Resultatet är informationsstress och överansvar, särskilt för redan sårbara grupper. Hon menar att vi i Sverige är kulturellt benägna att ”stå i kö och göra rätt”, vilket förstärker problemet: människor accepterar tyst att de måste slå knut på sig själva för att inte missa något viktigt, snarare än att ifrågasätta systemens utformning.

Hon diskuterar också målkonflikterna mellan informationsflöde och säkerhet. Ju mer öppna och kompatibla system vi bygger, desto fler attackytor uppstår; drar man åt säkerhetskraven ökar friktionen och användarna tvingas till fulhack som print och scann. Utan en holistisk strategi som väger samman standardisering, interoperabilitet och proportionerlig säkerhet riskerar vi att fastna i samma cirkel av brandkårsutryckningar.

Hur kan vi säkerställa att alla får samma möjligheter att utveckla digitala färdigheter?

Jonna framhåller att det krävs en hel palett av åtgärder på olika samhällsnivåer. Hon gör klart att utbildningssektorn inte ensam kan kompensera för strukturella brister: man kan inte hänvisa till ”livslångt lärande” som universallösning om plattformarna samtidigt designas på ett sätt som exkluderar nybörjare. I stället behövs parallella spår: formell utbildning i skola och högskola, kontinuerlig fortbildning i arbetslivet, organiserat informellt lärande i folkbildning och civilsamhälle, samt lågtröskelstöd i vardagen.

Det är här hon lyfter Norge som inspiration. Där finansieras ett statligt kontaktcenter i varje kommun där invånare kan få praktisk hjälp att genomföra digitala ärenden oavsett om det gäller skattemyndigheten, sjukvården eller andra offentliga tjänster. Sverige har visserligen Statens servicecenter, men dessa kontor finns inte i alla kommuner och hanterar bara vissa myndigheter. Dessutom är det inte lika tydligt byggt in i strukturen att alla kommer behöva återkommande stöd. Hon menar att Sverige ofta förlitar sig på projektmedel, eldsjälar och kommunala ad-hoc-lösningar som saknar långsiktig finansiering och blir osynliga i den nationella statistiken.

Ett annat hinder Jonna identifierar är vårt sätt att rama in digitalisering som ett tekniskt snarare än psykosocialt fenomen. Människor söker bekräftelse på att de ”gjort rätt” – därför ringer de kundtjänst, står i kö eller går till servicekontor trots att tjänsten egentligen är ”självbetjäning”. Om den psykologiska dimensionen inte erkänns riskerar vi att skapa eleganta e-tjänster som kraschar i mötet med verkliga behov av mänsklig feed-back. För att nå jämlikhet måste alltså stödstrukturerna vara både tekniskt robusta och mänskligt inkännande.

Vad ser du som avgörande för att främja en säker och ansvarsfull användning av AI och internet?

Jonna återkommer här till medie- och informationskunnigheten som fundament. Hon hävdar att ett systematiskt införande av MIK-perspektivet i såväl grund- och gymnasieskolans kursplaner som i arbetslivets kompetensprogram är nödvändigt. Det räcker inte att lära ut ”hur man promptar” eller ”hur man undviker nätfiske”; användare måste utveckla en djupare förståelse för hur de själva interagerar med informationsflödena, för varför vissa nyheter triggar dem och hur algoritmer förstärker eller undertrycker särskilda narrativ.

Jonna betonar också balansen mellan det tvingande och det lustfyllda. En säker digital vardag kräver regler, teknik och kontrollmekanismer, men långsiktig hållbarhet uppstår först när människor dessutom upplever nytta, glädje och personlig utveckling i de digitala miljöerna. Hon menar att MIK-ramverket just kombinerar dessa dimensioner: det hjälper oss att förstå både våra skyldigheter som demokratiska invånare och våra individuella intressen som kreativa, vetgiriga personer.

Slutligen påpekar hon att fler samtal – i klassrum, på arbetsplatser, i föreningar – är själva motorn för att bygga ett gemensamt tolkningsförråd. När människor delar sina erfarenheter av AI, sina rädslor och sina aha-upplevelser, blir riskerna tydligare och strategierna fler. Ett samhälle som odlar den dialogen i alla åldrar och miljöer kommer enligt Jonna att stå mycket bättre rustat för att både utnyttja och tygla nästa generations digitala verktyg.