Anna Sjöstrand

Vilken potential ser du för AI i att förbättra undervisning och lärande?

Anna Sjöstrand beskriver AI:s potential i undervisning och lärande som både enorm och mångfacetterad, till den grad att det nästan är svårt att veta var man ska börja. Hon ser framför sig en framtid där AI avlastar lärare från det omfattande, ofta osynliga, administrativa arbete som tar så mycket av deras tid och energi. Hon förklarar att mycket av det vi idag betraktar som småsaker – att snabbt sammanställa en litteraturhistorisk tidslinje, att hitta lämpliga exempel till lektioner, att sammanfatta elevuppsatser för att hitta bärande punkter – skulle kunna skötas effektivt av AI. Genom att överlåta detta pyssel till en AI frigörs tid för läraren att vara verkligt närvarande i klassrummet och fokusera på den pedagogiska relationen med eleverna, något hon beskriver som ovärderligt.

Men Anna sätter samtidigt tydliga gränser. Hon är tydlig med att AI inte ska ta över bedömningen av elevtexter, åtminstone inte ännu. Hon beskriver sig själv som en svensklärare och engelsklärare som värdesätter den subjektiva, kvalificerade bedömning som sker när en erfaren pedagog läser en text, något som språkmodeller i dagsläget inte kan ersätta. Däremot ser hon potential i att använda AI som ett slags sparringpartner vid bedömning: att få en sammanfattning eller alternativa perspektiv från en AI, som läraren sedan kan använda som jämförelsematerial och inspiration i sitt eget professionella omdöme.

Utöver det administrativa lyfter Anna en dimension som ofta glöms bort i debatten: AI som en kreativ assistent. Hon målar en bild av hur AI kan utmana både lärare och elever att tänka nytt genom att erbjuda oväntade infallsvinklar, skapa motanalyser av texter, eller hitta spännande material som läraren själv kanske inte skulle ha stött på. Hon betonar att denna kreativa potential borde lyftas mer i diskussionen om AI i skolan. I stället för att endast betrakta AI som en effektiviseringsmotor ser hon den som en medspelare i undervisningens kreativa process.

När hon talar om undervisning som struktur, och inte bara om innehållsproduktion, understryker Anna att det är lärarens ansvar att skapa en systematisk miljö för lärande. AI kan vara ett stöd i detta arbete – till exempel genom att hjälpa till med tajmning av innehåll, urval av material eller strukturering av progression – men det är alltid människan, läraren, som är ansvarig för den pedagogiska helheten. En AI kan inte känna av stämningen i rummet, förstå subtila signaler från elever eller anpassa sig intuitivt till gruppens emotionella behov. Därför måste AI ses som ett verktyg, aldrig en ersättare för den pedagogiska relationen.

Anna reflekterar också över sina erfarenheter från sitt arbete mot vuxna, där hon haft ansvar för 1700 människor i vitt skilda verksamheter. Här har AI varit ett ovärderligt stöd för att hålla koll på nivåer, individanpassa innehåll och följa upp lärandeprocesser, något som manuellt hade varit omöjligt. Hon kopplar detta till idéer om kontinuerligt lärande och framtida lärmiljöer där AI kan fungera som en "metodutvecklingsbot" eller "chefsassistent för lärande" – idéer som hon menar är fullt överförbara till skolans värld.

Hon utvecklar också en vision om framtidens lärande där varje elev har en personlig AI-assistent som följer med över tid, känner individens lärstil och stöder utvecklingen på ett sätt som är både dynamiskt och personligt. Denna individuella digitala mentor skulle vara en riktig "game changer" som revolutionerar hur vi tänker kring skolgång och kompetensutveckling.

Hur kan vi bäst förbereda både lärare och elever för att använda AI på ett effektivt sätt i klassrummet?

Anna är mycket tydlig med att grunden för en effektiv användning av AI i skolan måste vara en bredare digital och AI-litteracitet. Hon uttrycker frustration över att vi fortfarande saknar en grundläggande förståelse för vad digital teknik och AI faktiskt innebär. Utan denna grund hamnar vi lätt i antingen ogrundad rädsla eller naiv övertro, båda lika farliga.

Hon beskriver hur samtalet om AI ofta skadas av överdrivna bilder från populärkulturen, där tekniken framställs som en självmedveten, hotfull kraft. Detta gör det mycket svårt att föra en nyanserad och pragmatisk diskussion om AI:s verkliga tillämpningar och begränsningar. Anna menar att vi måste börja från grunden: förstå att AI byggs av data, precis som språk byggs av bokstäver och ord. Vi måste förstå datans olika former och vad som skiljer en språkmodell från till exempel ett automatiserat system för beslutsstöd.

Hon kritiserar också skolvärldens tendens att introducera ny teknik utan genomtanke, en slags "vi ska använda datorer bara för att"–attityd, utan att först analysera vilket problem tekniken ska lösa. I stället vill Anna se en kritisk och informerad användning där valet av verktyg alltid grundas på en medveten analys av syfte och nytta.

Utbildningen måste inte bara rikta sig till elever och lärare utan även till vårdnadshavare och skolledare. Om vuxenvärlden inte förstår tekniken kommer vi få motstånd och rädsla som försvårar elevernas möjlighet att använda AI på ett positivt sätt. Anna menar att detta arbete inte kan skjutas upp: om vi vill använda AI på ett klokt sätt i skolan måste vi börja med grundläggande folkbildning här och nu.

Vad tror du är den rätta balansen mellan teknik och mänsklig kontakt i utbildning?

Anna reflekterar djupgående över den känslomässiga dimensionen av lärande och kommer fram till att den mänskliga kontakten är och förblir en ovärderlig komponent i utbildning. Hon beskriver hur lärande sker i kontext och hur viktiga sociala och emotionella faktorer är för att elever ska utveckla förståelse och motivation.

Hon illustrerar hur vissa saker, som att lära sig bygga relationer, samarbeta eller förstå subtila sociala koder, bara kan utvecklas i möten med andra människor. Även om man kan lära sig viss teoretisk kunskap genom en skärm, kan inte skärmen ersätta den dynamik som uppstår i ett rum fyllt av människor som lär tillsammans. Hon beskriver magin i att höra när en elev förstår något, att se de små tecknen på insikt och förändring, och hur sådana ögonblick bygger band och skapar djupgående lärande.

Även om digital teknik kan vara ett fantastiskt komplement, särskilt i äldre åldrar eller för vissa typer av lärande, menar Anna att vi borde organisera mer gruppundervisning och fler fysiska möten, inte färre. Hon tror att vi, i vår iver att digitalisera, ibland glömmer bort den fundamentala kraft som ligger i mänskliga relationer och i känslan av att tillhöra en gemenskap.

Vilka utmaningar uppstår när man introducerar AI i skolor och utbildningsinstitutioner?

Anna pekar på att den största utmaningen är okunskap och brist på förståelse. Hon beskriver hur hon själv, innan hon fördjupade sig i ämnet, också såg AI som något vagt och potentiellt farligt. Men genom att avmystifiera tekniken, att förstå dess struktur och funktion, förlorade den sin skrämmande aura.

Hon betonar vikten av att skapa ett gemensamt språk kring AI. Om vi inte kan skilja på en chattbot och en automatiseringsalgoritm, eller mellan ett språkmodellsbaserat verktyg och en beslutsstödsmodell, kan vi inte föra meningsfulla diskussioner, sätta rätt krav eller identifiera relevanta risker. Anna anser att en viktig del av arbetet är att våga ställa frågor och vara öppen för att lära sig – och att vi måste skapa en kultur där det är tillåtet och uppmuntras att säga "jag förstår inte, kan du förklara?"

Hon ser också en utmaning i att människor lätt avskräcks av andras tekniska framsteg. När någon säger "jag byggde en AI-lösning på en kväll", kan det skapa känslor av otillräcklighet hos andra, vilket i sin tur förlamar snarare än inspirerar. Hon förespråkar en inställning av nyfikenhet och öppenhet snarare än rädsla eller avund.

Hur kan vi använda AI för att skapa mer inkluderande och tillgängliga lärmiljöer?

Här blir Anna extra engagerad och personlig. Hon berättar om sin bror, som kämpade i skolan eftersom miljön – både fysisk och digital – inte var anpassad efter hans behov. Hon beskriver hur AI skulle kunna skapa verkligt individanpassade lärmiljöer där varje elev får det stöd de behöver, i sin egen takt och utan rädsla för att vara "till besvär".

Med AI kan vi skapa miljöer där elever kan få svar på sina frågor om och om igen, där intressen kan fördjupas, där styrkor kan identifieras och där behov kan tillgodoses på ett sätt som det traditionella klassrummet aldrig fullt ut kunnat erbjuda. Anna visionerar en skola där elever inte längre grupperas strikt efter ålder, utan efter kunskapsnivå, intresse och behov – en skola där både teknik och mänskliga lärare samarbetar för att varje individ ska hitta sin plats och blomstra.

Hon avslutar med en stark tro på att en sådan förändring inte bara skulle skapa bättre elever, utan också bättre samhällsmedborgare, eftersom fler skulle få möjlighet att hitta sin passion och bygga en känsla av meningsfullhet och tillhörighet från tidig ålder.